Har lite svårt att hitta tråden ikväll .... och när jag skriver det så är det ända jag kan på  vad dvärgen säger i snövit på jul afton... JAG HAR TAPPAT TAKTEN VAR KATTEN HAR JAG LAGT DEN *ler* tänker på dig du vet vem du är.

Nu slog tanken mig : vi kanske ska prata relationer idag? hmmmm okej vi kan spinna på den iden en liten stund men räkna inte med att få någon aha upplevelse för är det något som inte rimmar så är det jimmy och relationer.

visst har jag haft relationer i mitt liv och alla har inte varit katastrof från start till slut.

relationen till min dotters mamma startade kanske på ett udda sätt men vi hade det bra många ggr och jag är övertygad om att vi älskade varran genom åren, och vi delar många trevliga minnen ihop mn det har givetvis funnits en svart sida oxå som vi båda varit delaktiga i , finns mkt både gott och ont jag skulle kunna skriva om detta förhållandet men vill inte skylta med någon annans liv i bloggen för det har jag absolut ingen rätt till men jag var tvungen att  ha något att spinna på.

Det som uppfatas som en brist hos mig i relationer  jag har med människor inte bara med kvinnor utan med alla egentligen (men det blir ett större problem i kärleks relationer) är att jag ofta har svårt att visa vad jag känner ,avstängd på något vis , har svårt att känna glädje för små saker och andra människors lycka påverkar nog inte mig på samma sätt som det gör med en "normal" människa .

Är det åren med drogerna som gjort detta med mig eller är det sådan jag är?? är det något som går att jobba tillbaka eller kommer det alltid att vara såhär??

när dom starka känslorna infinner sig så känns det in i märgen men det är sällan det visas utåt .. .. är det bara jag eller är alla män sådana ? för det hör man ju ständigt att vi män är kalla varelser , men jag läste någonstans att 

MÄN KAN OXÅ KÄNNA KÄNSLOR , HUNGER TILL EXEMPEL hehehe en liten avstickare ,sorry.

Men det kanske inte är i den änden jag ska börja om jag ska få någon ordning på det !

kanske ska börja med att titta på hur min relation med mig själv ser ut ?

Och hur ser den då ut ... jotack det är bara bra ! eller e det det ?

vi bryter ner det en smula så får vi väl något svar som säkert passar in även på er som inte är beroende av några kemiska substanser.

gör jag något för att spä på kärleken till mig själv,,, vad vet jag ,vad finns det att göra .

Ja detta jag håller på med nu är väl ok , alltså att upplysa mina brister för mig själv och försöka bättra mig där jag sviktar för att kunna känna att jag gör något för att kunna lägga mig med ett gott samvete,  för i det långa loppet ger det mig ju något mindre stenar i min ryggsäck. jag ka ju jobba med det som inom tolvstegs programmet kallas  det  10:de steget dvs en personlig inventering där vi erkänner alla våra fel och brister och det är väl inga problem kan man tycka , jag vet inte hur det är med er men jag har massor och har inga problem att se dem ,arbetet börjar ju när det är dax att ändra på dem och det är inget lätt jobb och jag vill väl inte påstå att jag kommit speciellt långt i det arbetet, men för hoppninsvis kommer jag att ha kraft och mod att ändra mig i framtiden eftersom det enligt min syn på saken är ett stort steg i rätt riktnng om jag vill förbättra relationen till mig själv.

Som en bonus kommmer säkert relationen till andra människor oxå bli bättre pga mitt arbete,man kan ju hålla tummarna iallafall.

om man tänker livet som en resa på hundra år så är ju dom första 50 åren en uppförsbacke innan man når toppen och har 50 år i nerförsbacke  är då inte in i helvete onödigt att ha en ryggsäck full med sten bumligar på ryggen när man ska klättra ?? bättre att göra sig av med dom i tid  för jag är övertygad om att all den extra vikten stenarna ger dig ökar farten i nerförsbacken sen när du kommit över krönet och jag vill inte komma till botten för snabbt ,

inte för att jag har någon rädsla för döden, jag har redan varit på andra sidan ett antal gånger , men jag har så mkt jag vill göra här i livet .

Jaha det blev en del tankar ändå ,även om det var tomt när jag började  vvet inte om det verkar vettigt eller om det är sammanhängande överhuvudtaget men  det  e som det e är det förvirrat i huvet så speglas det på papperet .

SOV GOTT MINA VÄNNER  

Om minnet inte sviker helt så var det en tisdag och klockan var väl runt 6 -7 på morgonen när jag slog upp mina rödsprängda ögon och torkade svetten av pannan,tittade mig omkring och det tog ett tag innan jag förstod var jag var någonstans.

jag låg på en varm och klibbig skinnsoffa i ett välstädat hem som till hörde en av de få vänner som ständigt kommit tillbaka även om jag bettet mig som en gris i många lägen.

deras son var hos dag mamma eller något och som jag minns det var båda på jobbet , fick tänka efter en stund innan jag kom ihåg hur jag hamnat här och när jag väl fick grepp om minnet kom ångesten som en slägga ur mörkret och träffade mig rakt i bröstet........

Kvällen innan hade slutat i katastrof! Vi hade suttit ett gäng i en lägenhet i en by utanför kristianstad som heter broby och medans timmarna gick hade fyllnade jag givetvis till ganska rejält och fyllet tillsammans med en del piller och heroin som flöt ömkring i blod omloppet så slog det givetvis slint, och jag gick lös i lägenheten bord,soffor och resten av möblemanget blev till bras ved och även en del av folket som befann sig i lägenheten fick ta konsekvenserna av mitt ursinne.

någon av grannarna ringde polisen och jag  tog första bästa flyktväg och lade benen på ryggen ..... långa benet före så att säga.Och medans jag satt på huk bakom buskar och gömde mig på diverse ställe runt om i byn hade jag telefon kontakt med min vän som då kom och hämtade mig mitt i natten trots att han hade ett par mil att köra .

Här låg jag då nu på hans soffa och badade i min egen svett med en obeskrivlig ångest och en heroin abstinens som sakta men säkert trängde sig på .

Om man stannar upp en sekund nu så kan man väl kanske tro att det var i detta tillfälle jag började fundera...... givetvis gjorde jag det ,men absolut inte över mitt liv utan det enda som snurrade i skallen var hur jag skulle dämpa min ångest och hur jag skulle bli " frisk" så jag gjorde det enda rätta jag gorde mig en brak frukost bestående av en 75:a citron vodka inköpt i något exotiskt land och till det fick jag tag i några värk tabletter i ett skåp i köket ( jag kommer inte ihåg vad namnet på dom var men på den tiden kallade vi dom för bengar)

det tog mig nog inte en timme att få i mig ett par kartor  av dessa o tömma flaskan,och allt eftersom svetten lade sig och värmen började sprida sig i kroppen så började jag fundera på vad som skulle hända under dagen???

Den första slutsatsen jag drog var att min vän som länge hade försökt tala mig till rätta inte skulle uppskatta om jag ös full på golvet när han kom hem från jobbet med sin son på armen så jag beslutade mig för att skaffa en bil åka de milen tillbaka som jag åkt kvällen innan och träffa den människa som hade dom grejerna jag ville ha dvs heroin...... lätt som en plätt och dagen skulle bli frid och fröjd..... eller?

efter att jag varit i garaget och försett mig själv med 2 skruv mejslar i olika storlek och en tång gav jag mig ut bland alla vanliga människor som antagligen var på väg till något möte eller jobbet eller något annat som vanliga människor gör , solen värmde och preparaten i min kropp gjorde mig mjuk o go och hade du frågat mig just då så var det nog den bästa dagen i mitt liv.

Det var en liten by med mkt folk så det var svårt att hitta ett någorlunda skymt ställe med en lämplig bil att knycka när jag fick syn på en  tjej som stod och tvättade sin bil , givetvis såg detta ut att lösa sig på ett smidigt sätt och när hon släppte svampen i hinken och gick in i huset var jag snabbt framme och satte mig i bilen vred om nycklen och backade ut från den grusade upp farten ... vilket klipp behövde inte ens koppla bilen.

Efter ungefär 4 km ..... PANG... och där satt jag i diket med 3 hjul på bilen och en kraftig rök utveckling från motorrummet , efter bara ett par minuter kommer det en vänlig själ i mötande fil och stannar ,vevar ner rutan och undrar om jag behöver hjälp.

det första jag gör är att snabbt samla ihop de grejer som jag har i passagerar sätet ,sen reser jag mig och kliver ur bilen samtidig som jag av någon anledning  skriker åt den hjälpsamma samariten som stannat.

kvinnan som öppnat sin dörr blir livrädd och stänger snabbt sin dörr och vevar upp rutan , i dimman jag befinner mig i finns inte längre några som helst vettiga eller sunda tanka och jag börjar sparka på rutan för att komma åt bilnycklarna och få ut föraren och den chckede passageraren som  sitter kritvit i ansiktet bredvid.

föraren skickar över nycklarna till sin förvirrade väninna som öppnar dörren och försöker ta sig därifrån samtidigt som hon själv öppnar dörren , antagligen i hopp om att jag ska lugna ner mig.

I samma ögonblick som dörren går upp kommer min fot farandes genom luften och det finns nu ingen bilruta mellan mig och kvinnans glasögon beklädda ansikte och jag träffar olyckligtvis över vänstra ögat, glaset i hennes bågar  krossas öch hennes öga skadas väldig illa.

i ren panik slänger passageraren till mig nycklarna och och jag sliter ut kvinnan ur bilen som nu ligger skrikandes  på marken och lämnar platsen i hennes bil.

jag kör nu tillbaka i samma riktning som jag först kom från och jag kan för allt i världen inte komma ihåg att det fanns en 90 graders kurva  när jag körde på andra hållet men där var den iallafall..... hyfsat överraskad i ganska hög fart missar jag kurvan och träffar trottoarkanten som på en hundradels sekund punkterar båda fram hjulen samtidigt som jag kör raktiegenom ett källsorterings bås i trä och ut på en parkerin ,mellan två tätt parkerade bilar (mer tur än skicklighet) och ut på vägen igen .

I den ytterst detaljerade polis rapporten stod det att dom mätt upp hastigheten till 170 km/h utan några som helst broms spår innan  jag  sätte bilen i en lavad stenmur till kykogården mitt i samhället bredvid dagis barnen som var ute och gik medans 7-8 st av byns vuxna invånare stod bara ett sten kast ifrån vid bankomaten.

efter ett par förvirrade varv i ett par närliggande trädgårdar på jakt på en ny bil att ta mig vidare i hade jag givetvis ett par nya armband som begränsade min rörlighet och 4 stora blå klädda sheriffer på ryggen, jag bodde sedan de närmsta månaderna i en häktes cell i kristianstad ... hade gott om tid att tänka ,tända av och umgås med känslan av vad det var jag hade gjort denna gången .......

OCH DÄR VÄNDE DET , detta är snart 8 år sedan så vägen har varit lång dit där jag e i dag,

det är första gången på många år som jag idag känner på denna känslan på det viset jag har gjort idag och detta har varit svårt att dela med sig av , fick fundera en stund innan jag kom fram till att jag skulle trycka enter och publicera detta inlägget men nu har du det och oavsett vad du tycker om det som står här så har jag svårare än dig att acceptera mitt handlande den dagen.

det finns en del till att skriva om detta så som rättegång och det första året efter denna händelsen .... vi får väl se om jag delar det med er nu behöver jag bara andas

Ha det bäst och ta hand om er.  mvh jimmy